Det är väldigt svårt att beskriva ett besök på ett av Sveriges f.d. största mentalsjukhusområde. I detta fall en sluten avdelning kallad fasta paviljongen, avsedd för tungt kriminellt belastade patienter med psykiska besvär.

Färgflagnade väggar och tak, sönderslagna handfat, glaskross, klotter, en märklig tystnad, en smygsam lukt av brandrök. Man kan nästan ta på den otroligt dova stämningen i hela huset. En intensiv ångest och frihetsvädjan, som ett tryck över bröstet eller en klump i halsen. Det kanske låter som en klyscha i och med att det är ett övergivet mentalsjukhus. Men jag kan säga att det verkligen är så, och jag är inte känd för att vara vidskeplig. Det är som att gå runt i en obehaglig psykologisk skräckfilm.

– Jag skriver om Säters Hospital i Dalarna. Ett  ställe som var ökänt som den ”vita dår-staden”. En plats dit hundratals människor skickades från runtliggande byar och städer, med eller mot sin vilja.

Bakgrund
År 1902 gjordes en statistisk undersökning som pekade på att Gotlands, Jönköpings, Kopparbergs, Kronobergs och Värmlands län var hårdast drabbat av psykisk störning och sinnesslöhet. Man inrättade då stora hospital i anslutning till dessa län, i avsikt att få ordning på problemen och ”städa upp skräpet”. Det förekom även att prästerna inventerade och bedömde församlingsmedlemmarna och undersökte om någon verkade sinnesslö. Om så fallet var, skickades de till ”den vita staden”. I Skönvik i Säter upprättades 1912 ett av dessa hospital som kom att heta Säters Hospital.

Det var då ett av Sveriges största och modernaste mentalsjukhus. Det var självförsörjande och hade en järnväg som gick direkt in på området. Sjukhuset hade även ett eget kapell och begravningsverksamhet.

Fasta paviljongen öppnade den 29 maj 1912. Denna avdelning var på den tiden en av två högsäkerhetsavdelningar, den andra låg på Säters tvillinghospital i Västervik. Paviljongen var avsedd för personer som begått allvarliga vålds- hot- eller sexualbrott. Säkerhetsavdelningen var försedd med mer personal, tjockare väggar, larmanordningar, centralstyrning av elektriskt ljus och en säkert placerad portvakt som reglerade in- och utgång till byggnaden.

Till avdelningen hörde en promenadgård, som omgärdades av en 5 meter hög mur. Avdelningen stängdes 1989, efter 77 års tjänstgöring, då patienterna flyttades till en modernare anläggning en bit bort. Sedan dess har byggnaden stått öde och tom. År 2002 bröt en brand ut och förstörde det mesta av taket. Detta ledde till allvarliga vattenskador från släck- och regnvatten. Idag är bygganden tyvärr utom all räddning och en rivning har planerats sommaren/hösten 2013.